--

Varför har jag bett om ursäkt i nästan varje inlägg under december och januari? Jag behöver faktiskt inte be om ursäkt för den jag är. Jag är Lina Fröjd och jag är stolt över mig själv. Jag är knäpp och det kommer jag aldrig att förneka. Men snälla, vad är normalt? Jag gillar när det händer galna saker, jag älskar människor som jag kan släppa loss med och som själva kan släppa loss. Tyvärr finns det inte många människor som jag kan vara mig själv  med. Jag vet vad det beror på. Jag är rädd att de ska dömma mig vilket är helt sjukt. De är ju mina vänner, de får ta mig för den jag är, annars kan det kvitta.

Det finns två vänner som jag ofta glömmer bort. Jag saknar dem, ibland väldigt mycket. Jag saknar spontaniteten. Jag saknar ärligheten. Jag saknar skrattet. Jag saknar den gamla tiden, då allt var problemfritt. Då vi gjorde cykelturer. Då vi bråkade om gräset. Då vi klädde ut oss. Då man inte dömde. Då man var bästisar. Trots att man var elak mot varandra så förlät man alltid. Det var så lätt att förlåta när man var mindre. Jag förlät alltid. Nu i efterhand så fattar jag inte hur jag kunde det. När jag tänker tillbaka så var det oerhört jobbigt. Jag vet inte hur jag klarade mig men det gjorde jag. Fast å andra sidan så har nog de flesta haft liknande problem, alla har väl haft tonårstrubbel? Mitt var byte av vänner. Jag var en person som användes i nödfall och det accepterade jag konstigt nog. Jag blev ibland behandlad som luft och ibland som en vän. Det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat. Tänk att även jag har haft ont i hjärtat. Det är ingen rolig smärta. Det hjälper att gråta men tyvärr så ger inte gråten tillbaka ens forna vänner. Konstigt nog så förlät jag. Jag lät de använda mig som en person i nödfall. Jag lät mig bli behandlad som luft. Jag trodde nog att något bättre väntade runt hörnet. Det bättre kom aldrig men det kom något bra. Men det blev aldrig som vanligt, inget kunde bli som vanligt. 

Tur att man mognar. Allt det som hände under sexan och högstadietiden är glömt,  i alla fall när det gäller ett fåtal av mina vänner.  Jag ältar det inte längre. Jag tänker på det när jag läser min dagbok eftersom jag har besktrivit det så hemskt där. Med tiden fann jag några nya vänner,  vi bildade ett gäng och vi umgås fortfarande. 

Nu har jag vänner som jag i de flesta fallen kan lita på. Jag har vänner jag tycker om. Jag har vänner som jag kan klara mig utan och jag har vänner som jag kan dö för. Så kommer det alltid att vara. Och hur kommer det sig att en av de vännerna jag kan dö för är just en vän som har betett sig illa? Det beror nog på att man även i ett vänskapsförhållande måste ge och ta, annars funkar det inte. 

godnatt allesammans.