You sometimes make me sad and blue

Egentligen orkar jag inte skriva något. Hjärnan är avstängd och ögonen går i kors. Jag fryser. Jag lyssnar på musik och blir partysugen. På tal om ingenting så grät jag på studenten. Jag vet inte varför. Det var inte direkt sorgligt. Det var min släkts fel. Anna, mormor, mamma, farmor och pappa(?) fällde några tårar. Nähä. Nu ska jag ta och plocka några fästingar på katten, som äntligen har kommit hem!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0